Om Hans Lindberg

Musiken har följt mig så länge jag kan minnas. Redan som barn drogs jag till de mörka tonerna och spelade basgångar på familjens piano – till mina syskons stora förtret.

När jag som elvaåring fick prova cello upptäckte jag snabbt att jag kunde spela bas även där. Jag stämde ner instrumentet så mycket det gick, vilket inte uppskattades av celloläraren. Cellokarriären tog slut lika snabbt som den började, men jag hade redan förstått att det fanns ett instrument som väntade på mig.

 

​När min äldre bror lånade hem en elbas förändrades allt. Jag blev helt “starstruck”, och från den dagen har basen varit mitt huvudinstrument och min största passion. Under tonåren spelade jag i band, i kyrkan och i körsammanhang, och fick tidigt erfarenhet av både livespelningar och studioarbete. Det blev gospel, pop, funk, strängmusik, improvisation – allt som gav mig möjlighet att utveckla mitt uttryck. Jag övade målmedvetet och mycket, inspirerad av TOTO, västkustpop, funk och basister som Stanley Clarke.

 

​1993 inträffade en olycka som höll på att sätta stopp för allt. Jag skadade högerhanden svårt i en snickerimaskin och förlorade en del av pekfingret. Det var en tung tid, och jag tvingades lära mig spela på nytt. Men jag bestämde mig för att inte ge upp. Efter två–tre år av träning kunde jag spela igen, och erfarenheten gav mig en djupare förståelse för både teknik, uthållighet och musikalitet. Genom åren har jag mer och mer format mitt eget uttryck, mitt personliga sound, som gör att jag låter som jag gör.

 

När jag senare flyttade närmare Stockholm började jag spela i olika band och fick flera spelningar runt om i stan. Där lärde jag känna musikproducenten och låtskrivaren Björn Johansson, som jag fortfarande samarbetar med. Genom åren har jag fått glädjen att spela på en liveinspelad CD (2009), medverka på Annika Blomfeldts julskiva och flera av hennes singlar, samt undervisa i bas, ensemblespel och workshops på Music Shuttle, ett musikläger i Härnösand genom Svenska Kyrkan.

 

​Parallellt med min musikaliska resa växte också mitt intresse för pianots konstruktion, klang och mekanik. Jag utbildade mig vid Kungliga Musikhögskolan och är idag certifierad pianostämmare och tekniker, samt behörig installatör av Piano Lifesaver‑system.​Att arbeta med pianon har gett mig en annan typ av musikalisk närvaro – en kombination av hantverk, lyhördhet och precision. Jag tycker om att ge varje instrument de bästa förutsättningarna att klinga som det är tänkt, och jag ser pianostämning som ett samspel mellan teknik och musikalitet.

 

​Genom åren har jag stämt och servat pianon i både hem, kyrkor, skolor, jazzklubbar, studios och konsertsammanhang, och jag uppskattar mötet med människor som älskar sina instrument och vill ta hand om dem på bästa sätt.​Även om jag arbetar professionellt med pianon kan jag bara spela lite piano själv – men när jag tar upp basen känner jag mig helt hemma.

 

​Jag spelar med ett stabilt sväng, fantasi och ett mycket gott gehör. Jag är lyhörd för materialet jag får i uppdrag att tolka och lyssnar alltid efter helheten – nyanserna, dynamiken och samspelet. För mig är musik ett lagarbete, en kommunikation mellan musiker. I studion har jag lätt att förstå vad som passar att spela och kommer alltid väl förberedd för att arbetet ska flyta smidigt.​

 

En av de finaste komplimanger jag fått är att jag är en musikalisk kameleont – att jag har förmågan att passa in, lyfta musiken och underordna mig materialet när det behövs. Jag spelar med hjärtat, och jag är tacksam över att få beröra människor genom mitt instrument. Min musikalitet ser jag som en gåva från Gud, något jag vill förvalta och dela vidare.

​Jag spelar i många genrer: pop, soul, funk, gospel, R&B, rock, visa – ja, det mesta helt enkelt. Idag har jag närmare 47 års erfarenhet av basspel, och glädjen över musiken är lika stark som när jag först såg den där elbasen hemma med min bror. ​